Ibland undrar man, om vi inte hade tagit beslutet den dära natten. Hur hade livet sett ut nu?

Hade vi trampat runt i samma hjulspår? Tassat runt varandra för att vi inte orkar bråka? Hade jag hållt tyst för husfridens skull? För att inte barnen skall få samma krassa barndom som jag själv.

Vem är jag då? En helt vanlig kvinna någonstans mellan 30 och 40, heltidare och bostadsrättsägare. Två söner i skolåldern, bosatt på en liten ort i en del av Sverige. Varför jag inte skriver mer om vem jag är? För att kunna vara ärlig och ge er en inblick i mitt liv utan att hänga ut någon.

I dagarna är det 1 år sedan skilsmässopapperna lämnades in, i samma veva är det 6 månader sedan jag träffade min nuvarande kille.

Även om vi var överens att gå isär, delningen gick relativt friktionsfritt och vår relation är vänskaplig, så finns det flera tillfällen jag mer än gärna hade sparkat mitt ex till pluto en månad eller så. Känslan av misslyckande, hopplöshet och tomhet har kommit och gått under året.

En fråga jag ställt mig flertalet gånger under den första tiden är, finns det lyckliga skilsmässor? Jag har bara erfarenheter av mina biologiska föräldrars skilsmässa och den var en katastrof. Både jag och mitt ex var och är fortfarande rörande överens om att vi kan använda deras som ett "bra" exempel på en dålig genomförd skilsmässa.

Nu har det inte gått så mycket tid, men om man gör en utvärdering så här ett år senare, så skulle jag nog säga att vi har lyckats väldigt bra med att göra det som vänner.

Vi gör vad vi kan för att barnen inte skall komma i kläm, utan vi försöker lösa saker bara vi två i första hand. Men visst är det svårt när barnen själva kommer med kommentarer om den andra, då är det svårt att inte hålla med alternativt säga emot. Men det gäller att bita sig i tungan och ge utlopp för sin frustration när barnen inte är med. En av gångerna exet retade upp mig, så hade jag självklart barnen, så jag satte igång att storstäda hela lägenheten. Ungarna frågade vad jag syslade med, men jag fick ur mig frustrationen jag kände utan att barnen kom i kläm.

Barnen testar självklart gränserna, "men det får jag göra hos pappa/mamma", vilket kan driva mig till vansinne. Men jag brukar kunna syna deras bluffar genom att erbjuda mig att fråga deras pappa, vilket de självklart inte vill....

Jag har försökt vara tydlig med att "hos pappa gällar pappas regler och hos mig gäller mina regler".

Detta får räcka som ett första inlägg. Mer kommer...